På jakt efter salamander med miljö-DNA
Den biologiska mångfalden i världen minskar och åtgärder för att bevara eller återskapa ekosystem med hög artrikedom står högt på den globala agendan. Men hur mäter man biologisk mångfald? Forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet utvecklar möjligheterna inom det nya forskningsfältet miljö-DNA.
– Nu kontaminerar vi ju vattnet, Tage!
Mats Töpel skrattar till och letar upp ett par blå plasthandskar i väskan medan Tage Vowles med bara händer försöker fånga en liten salamander i den lilla groddammen högt upp i Slottsskogen.
Scenen påminner starkt om en brottsplats. Det är plasthandskar, sterila zip-påsar, filter och olika behållare. Två väldigt noggranna utredare som metodiskt utför sin undersökning. Det vi letar efter är visserligen inte spåren av en gärningsman, men väl något sällsynt och svårfångat. Båda våra svenska arter av vattensalamander är fridlysta. Den större vattensalamandern är dessutom upptagen i EU:s art- och habitatdirektiv och har därmed ett högre skydd, som bland annat innebär att dess lekplatser är skyddade.
– Egentligen får man inte störa fridlysta arter, men för mindre vattensalamander finns en specialparagraf i Artskyddsförordningen som säger att enstaka exemplar tillfälligt får fångas in för studie och det får vi väl säga att detta är, säger Tage Vowles - som dock inte får napp denna gång.
Dagens provtagning handlar heller inte så mycket om salamandrar i sig utan går snarare ut på att testa själva provtagningsutrustningen och spela in en instruktionsfilm.
Miljö-DNA billigare, snabbare och alltmer relevant
– Tekniken bakom miljö-DNA bygger i grunden på samma teknik som tillämpas vid analys av mänskligt DNA. Alla organismer lämnar DNA-spår efter sig. När till exempel en fisk rör sig genom vattnet lämnar den ständigt efter sig delar av sig själv, så som döda hudceller, slem eller avföring. Detta organiska material innehåller DNA-molekyler och kallas för miljö-DNA, säger Mats Töpel.
Biologen Mats Töpel började utforska DNA-molekyler och sekvenser för femton år sedan och har sett hur tekniken blivit billigare, snabbare och alltmer relevant på miljöområdet.
– Analys av DNA, och den liknande molekylen RNA, i miljöprover möjliggör helt nya typer av undersökningar. Ett exempel är de mätningar av Covid-19 i avloppsvatten som gjordes under pandemin, eller att man kan titta på så kallad genetisk variation inom arter vilket är svårt, för att inte säga omöjligt med traditionella metoder. Det händer extremt mycket på det här området nu.
Miljö-DNA avslöjar till och med vad olika organismer äter, eller vilka växter en viss typ av pollinatör besöker. Även den dolda biodiversiteten - mikroorganismer, okända arter eller just genetisk variation inom en art – kan fångas upp med miljö-DNA.
En stor fördel jämfört med typiska fältinventeringar är att själva provtagningen kan utföras av en lekman – med rätt instruktioner – som sedan kan skicka provet för analys och tolkning.
Det som framför allt intresserar många verksamheter idag är möjligheten att se trender över tid, exempelvis hur artrikedomen påverkas av olika åtgärder. Hur mycket högre blir den biologiska mångfalden av att betesdjur får gå på igenvuxna marker? Hur mycket minskar den till följd av en viss typ av exploatering?
Betyder miljö-DNA att fältbiologin har spelat ut sin roll?
– Nej, inte alls, men man kan se det som ett starkt komplement. Svaren vi får genom ett DNA-prov säger till exempel inte så mycket om hur många individer det finns i en viss miljö, eller hur åldersfördelningen ser ut i populationen. Det finns därför undersökningar som enklast utförs med traditionella inventeringsmetoder. Men, om vi ska kunna tackla de miljöförändringar vi står inför, och hantera de effekterna de har på den biologiska mångfalden, så behöver vi tillgång till nya, billiga, och reproducerbara metoder som inkluderar DNA-sekvensering av miljöprover.
Hur kan man vara säker på att resultaten av en miljö-DNA-analys stämmer? Kan det inte bli missvisande?
– Det är väldigt viktigt att utföra provtagningen i rätt ordning med ett relevant antal provpunkter. Här idag tar vi fyra prover och det räcker gott och väl för att kunna påvisa förekomst av salamander. Det är en så pass liten damm. Koncentrationen av DNA är dessutom högre i stillastående vatten än flytande vatten. Det är också mer DNA i vattnet på sommaren när de flesta arter leker eller lägger ägg.
Och om man vill få en bild av biodiversiteten i ett skogsparti?
– Ju större område desto fler prover behövs, men generellt får man en ganska god bild redan vid första provet. Sedan finns det flera olika metoder – man kan söka efter en särskild art eller sekvensera allt DNA i provet genom så kallad metagenomik.
Medan Mats och Tage filtrerar sina vattenprover flyter en rörhöna förbi genom vassen. Ett antal duvor kommer gång på gång förhoppningsfullt fram. Samt en och annan förbipasserande hundägare som nyfiket undrar vad som står på. Överallt lämnas DNA-spår från både människor, djur och växter.
För att minimera risken att molekylerna bryts ner på vägen till labbet konserveras provet i 99 procentig alkohol. Proverna ska sedan skickas till IVL:s labb i Stockholm och DNA-sekvenseras. Att det finns salamander i dammen vet vi ju redan, men kanske hittar vi också spår av andra sällsynta arter?
Se vattensalamandrarna fångade på film
Prenumerera på våra nyhetsbrev