PFAS-förorenat vatten går att rena – men det kan bli kostsamt
IVL har i ett projekt testat olika tekniker för att rena PFAS-förorenat lakvatten från avfallsanläggningar. Effektiviteten har utvärderats genom praktiska försök och kostnader för teknikerna har beräknats. Resultaten visar att reningen är dyr men att den kan vara motiverad ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, så länge målet är att reducera PFOS eller de mest toxiska PFAS-ämnena.
Perfluorerade ämnen, PFAS, är en grupp vatten- och smutsavstötande kemikalier som finns i en mängd vardagsprodukter. Lakvatten och processvatten från i princip alla avfallsanläggningar i Sverige innehåller förhöjda halter av PFAS.
– Utsläpp av PFAS med lakvatten är en stor punktkälla och många avfallsanläggningar har fått krav på sig att antingen utreda kompletterande rening av PFAS eller installera reningsutrustning för att kunna fortsätta släppa lakvattnet till kommunala reningsverk, säger Andriy Malovanyy, projektledare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
I det aktuella projektet har tester genomförts på lakvatten från fyra avfallsanläggningar, med olika halter av PFAS-ämnen. Utvärderingen visar att skumfraktionering, rening med granulerat aktivt kol och jonbytare är de mest lovande teknikerna.
En generell slutsats är att PFAS-ämnen som har kortare kolkedja avskiljs sämre än de med längre kedja, men effektiviteten går att styra genom frekvensen av byte av kol eller jonbytare.
Ett stort fokus i studien har varit att visa hur reningskostnaden påverkas beroende på vilken reningsgrad som sätts upp för PFAS.
– Även om kunskapen om toxiciteten av olika PFAS är begränsad så vet vi idag att PFAS med kortare kolkedja, det vill säga de som är svårare att avskilja, ackumuleras mycket mindre i den mänskliga kroppen än vad längre PFAS gör, vilket även borde göra dem mindre toxiska. Det kan därför vara bättre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att begränsa reningen till att minska de mest toxiska och miljöfarliga PFAS, säger Andriy Malovanyy.
Rening utifrån dagens krav
Om reningen ska utformas utifrån dagens krav, som för de flesta anläggningar innebär krav på att minska halten av det mer kända, och numera förbjudna ämnet PFOS så blir reningskostnaderna lägst vid användning av jonbytare.
Vid målet att minska halten av PFOS med 90 procent beräknats reningskostnaden bli 500 000-600 000 kronor per år för en normalstor avfallsanläggning. Om målet istället är att minska de mest toxiska PFAS med 90 procent, samt även en del PFAS med kort kolkedja, ökar kostnaden till cirka 900 000 kronor per år.
I projektet har man även jämfört reningskostnaderna, och de samhällskostnader som utsläppen av PFAS orsakar, med vad det skulle kosta att istället minska utsläppen genom att fasa ut PFAS i olika produkter.
– Ser man i ett större perspektiv så är det betydlig mer kostnadseffektivt att fasa ut PFAS från produkter i samhället redan från början, istället för att fortsätta använda dem och sedan betala dyrt för reningen. Men eftersom PFAS nu finns i avfall och lakvatten och kommer att fortsätta att göra det under lång tid framöver så behöver vi hantera dem. Och då kan vi utifrån den här studien säga att rening av lakvatten är motiverat ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, så länge målet är att reducera PFOS eller de mest toxiska PFAS, säger Andriy Malovanyy.
Ladda ner rapporten: Rening av PFAS-förorenat vatten från avfallsanläggningar Pdf, 5.3 MB, öppnas i nytt fönster.
För mer information, kontakta:
Andriy Malovanyy, andriy.malovanyy@ivl.se, tel. 010-788 68 74
Projektet har finansierats av Avfall Sverige, fyra svenska avfallsanläggningar och samfinansieras genom Stiftelsen IVL.
Fler nyheter
-
5 dec 2024 | nyhet
-
3 dec 2024 | nyhet
-
29 nov 2024 | analys-och-kommentarer
-
28 nov 2024 | pressmeddelande
-
27 nov 2024 | analys-och-kommentarer
-
27 nov 2024 | debatt
Prenumerera på våra nyhetsbrev
Du behöver tillåta cookies (kakor) i kategorin ”Funktionella kakor” för att kunna anmäla dig till vårt nyhetsbrev. Tillåt dessa cookies